principer

det verkar fan inte vara meningen att jag ska lyckas... Precis när jag kände att jag hade flytet åkte jag på fetaste urinvägsinfektionen och låg hemma några dagar - ätandes. Men jag har ingen annan än mig själv att skylla. Har iofs inte gått upp jättemycket men ändå.. tänk vad jag kunde gått ner i stället! Litar inte riktigt på vågen just nu, jag har mens och är svälld och plufsig så det är svårt att avgöra vilka siffror som är jag och vilka mensen ger.
I alla fall så har jag hittat mina kromtabletter, de låg och gömde sig hemma hos mamma och pappa. De ska knapras på hejvilt nu - jag är så förbannat trött på mitt enorma sockerbehov.

I morgon ska jag träffa min underbara vän M. Jag är nervös och lite illa till mods. Jag har inte träffat henne eller pratat ordentligt med henne på sjukt länge och det känns förjävligt. Hon är anorektiker och vi har levt väldigt tätt inpå varandra från allra första början av sjukdomen tills jag flyttade för ett år sedan. Hon tog otroligt mycket energi från mig men man vill ju bara ta hand om henne, laga henne! Tog mig väldigt lång tid att inse att det inte går. Jag kan ärligt säga att det är åren med henne som har lett till att jag tänker som jag gör om min vikt nu. Jag oroar mig för att att träffa henne. Jag vet inte i vilket skick hon är alls. Och jag vet inte vilka bomber hon kommer släppa.. Jag vill så gärna se att hon mår bra, men någonstans vet jag att det inte kommer vara så. Jag vet att jag kommer bli chockad och ledsen av att se hur tunn och sliten hon ser ut, det blir jag alltid. Och det är så konstigt. Jag har ändrat mina ideal så sjukt mycket på grund av henne. Jag tycker tunna, riktigt smala tjejer är vackra - men inte hon. Det är som att det kommer för nära. Jag vet vad det innebär att vara så smal för henne. Jag vet vad det gör med henne och alla runt omkring. Jag vet att det är en hatkärlek. Och det gör så ont att se henne sådan. Jag vill bara krama henne och göra allting bra. Men det går inte.